Syftet med följande är att förklara vad poststrukturalism kan innebära och hur det kan ligga till grund för vårt arbete i förskolan. Jag kommer att beskriva filosofin kortfattat, förklara några relevanta begrepp och belysande exempel.

I det följande presenterar jag en bild av hur man ser på världen utifrån poststrukturell teori, vilket inte innebär att det är såhär världen ser ut. Det är en tolkning bland många andra som kan hjälpa oss att förstå saker på ett nytt sätt.

Vanliga antaganden och arbetssätt

Några antaganden och arbetssätt i förskolan som poststrukturella teorier kan belysa:

1. Förskolans fysiska miljö har betydelse för barns lärande
2. I förskolan arbetar vi tematiskt och undviker att dela upp undervisningen i olika, avgränsade ämnen
3. Förskollärares och barnskötares förhållningssätt och agerande har betydelse för vad barn kan göra, vara och bli i olika sammanhang. Om vi betraktar ett barn som bråkigt eller aktivt kommer det att ha betydelse för hur barnet själv och andra uppfattar det samt för hur barnet agerar. Det här fungerar också på gruppnivå: om vi ser barn som hjälplösa eller handlingskraftiga och behandlar dem utifrån det kommer det att få konsekvenser för vem barnen kan vara och vad de kan åstadkomma.
4. Undervisningen tar utgångspunkt i barns frågor och intressen, istället för att man gör en detaljerad planering av sin undervisning

Poängen här är inte att dessa arbetssätt med nödvändighet bygger på poststrukturella teorier, utan bara att vi kan få en djupare förståelse för dem genom att titta på poststrukturalismen.

Poststrukturalism

Innan jag börjar reda ut vad poststrukturalism egentligen är och vad som är kännetecknande för poststrukturella teorier vill jag bara nämna att denna (och övriga riktningar som nämns) är vetenskapsfilosofiska riktningar och innehåller en mängd olika teorier. Det är riktningar som används inom många olika vetenskaper (t ex litteratur, sociologi, pedagogik etc) och innebörden av begreppen kommer därmed att vara skiftande. Filosofi är ju också ett ämne som bygger på att olika idéer möts och krockar med varandra. Den ena riktningen är en kritik av brister i den föregående och man kommer aldrig fram till ett svar som alla kan vara överens om.

Poststrukturalismen (och postmodernismen) är kritisk mot stora berättelser, mot upplysningstanken, att det finns en objektiv sanning eller självklar kunskap. Vetenskapen kan endast bidra med kunskap om en del av verkligheten. Denna kunskap är beroende av var man befinner sig och förändras över tid, små lokala berättelser som gäller här och nu. Det finns alltså en skepsis mot säker kunskap och möjligheten att komma fram till den.

Språket avgörande för vår förståelse

Centralt inom poststrukturalismen är nya idéer kring språk, mening, verklighet, vetenskap och identitet. Språket är avgörande för hur vi uppfattar världen. Det som vi kan sätta ord på kan vi förstå, medan det som vi inte har ord för kan vi inte ens se. Det blir som att det ordlösa inte existerar. Ordet hen öppnade till exempel upp för möjligheten att det kan finnas individer som varken är män eller kvinnor, något som vi kanske inte ens kunnat föreställa oss tidigare. På detta sätt skapar språket oss som individer. Genom att vi delat upp mänskligheten i två språkliga kategorier, man och kvinna, blir vi män och kvinnor.

Poststrukturalismen har sina rötter i strukturalismen, och främst dess syn på språket. Strukturalismen slår fast att språket inte är en representation av verkligheten, utan att ord är godtyckliga symboler för det de sägs representera. Det vill säga att ordet barn inte har något med faktiska barn att göra. Poststrukturalismen går ett steg längre och visar på att ord har en mängd olika betydelser och associationer, som gör att olika personer förstår samma ord på helt olika sätt, t ex att ordet barn står för oskuld, men också för omogenhet (och en mängd andra saker). Detta gör att språket blir tvetydigt och svårtolkat, något som blir ännu synligare om man byter ut ordet barn mot t ex flexibilitet eller varför inte diskurs.

Diskurs

Utifrån att individen blir till i sammanhanget blir begreppet diskurs viktigt. Det kan definieras på en mängd olika sätt beroende på vilken vetenskapsfilosofisk inriktning man har eller vilket ämne man arbetar inom. Generellt skulle man kunna säga att en diskurs är ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen, eller en del av världen”, (Winther- Jörgensen & Phillips). En diskurs kan också beskrivas som ”en specifik praktik som producerar en viss typ av uttalanden” (Foucault).

Diskursen säger något om vilken kunskap och vilka individer som det är möjligt att skapa, helt enkelt vad man kan säga, göra och bli inom en viss praktik. Därmed finns det annat som inte är möjligt att säga, göra eller bli. Inom det förskolepedagogiska fältet fältet finns många olika diskurser som styr vårt handlande. Liksom inom andra fält finns det en eller några dominerande diskurs(er), men samtidigt andra diskurser som utmanar denna (dessa). I förskolan har en tidigare dominerande diskurs, den utvecklingspsykologiska utmanats av diskursen kring det kompetenta barnet. Det gör att det inte längre ses som acceptabelt att tala om barns utveckling i ålderbestämda steg. Det finns också en diskurs som handlar om meningsskapande och som står i motsättning till den målrationella diskursen där lärandet betraktas som mätbart. I den meningsskapande diskursen är det problematiskt att använda ord som bedömning och lektion. En ny diskurs kan komma in och peka på orimligheter eller motsägelser i en diskurs och på så sätt skapa en spricka eller ett brott i den dominerande diskursen. En ny diskurs kan komma med lösningar på tidigare olösliga problem och så fortsätter det. Det nya kan inte bara stoppas in i den dominerande diskursen, utan synen på verkligheten förändras. När nya diskurser möter existerande leder detta ofta till starka reaktioner. Ordet ”hen” orsakade t ex hätska debatter när det kom. I svenskan är ordet knutet till föreställningar om människor som inte kan betraktas som varken män eller kvinnor. Innan ordet kom var det svårt att förstå vad detta skulle kunna vara och det innebar ett ifrågasättande av vissa människors existens. Ordet ”hen” aktiverar en diskurs som är stark i de flesta samhällen, nämligen att det finns två motsatta och åtskilda kön, män och kvinnor och ingenting däremellan. Ordet ”hen” utmanar den diskursen och blir därför hotfullt. I andra språk, t ex persiskan, finns inte skilda ord för hon och han, utan man använder samma pronomen för båda. Detta är inte hotfullt, då det inte utmanar diskursen kring motsatta kön.

Subjektsskapande

Inom poststrukturalismen menar man alltså att människors identiteter skapas i diskurser. Det är genom att handla utefter de ramar som diskursen sätter upp som den skapas och återskapas. Kvinnlighet och manlighet är inte något som är, utan något som görs. Inom poststrukturalismen menar man att biologiskt kön är en konstruktion lika väl som socialt kön (gränsdragningen är godtycklig). Genom att bete mig kvinnligt (t ex ta på mig klänning eller vara omvårdande) kommer kvinnligheten eller denna syn på kvinnlighet att befästas. Kvinnor deltar i skapandet av kvinnligheten, sin egen och andras, liksom män gör i skapandet av manlighet. Om en man tar på sig kvinnokläder och agerar som kvinna blir det synligt för oss att det är hans handlingar som får honom att framträda som kvinna, men när en kvinna gör samma sak blir det osynligt att det är hennes handlingar som gör att vi ser henne som kvinna, d v s att kvinnligheten (och manligheten) uppstår genom handlingar. Min kvinnlighet (och jag själv som subjekt) skapas i mitt sätt att gå, tala, klä mig, vad jag säger och hur jag beter mig mot andra människor. De förväntningar som riktas mot mig i olika sammanhang kommer inte att vara desamma som de förväntningar som riktas mot en man. När några tonårskillar visslar efter en tjej på gatan gör de inte de för att de är heterosexuella män, utan det är genom att göra detta som de skapas som heterosexuella män. På samma sätt skapas barn som subjekt i de diskurser som är aktuella i förskolan, i hemmet och i samhället i stort. Detta subjektskapande handlar om att bli till i de sammanhang som man befinner sig i och att bli begriplig som individ. Att man använder ordet subjekt handlar om att man inom poststrukturalismen är kritisk mot identitetsbegreppet och menar att även identiteten är en konstruktion. Man menar att människan inte har någon fast, inre kärna som är stabil genom hela livet, utan att det är de diskurser vi befinner oss i som skapar oss som subjekt (detta kan man känna av när man hamnar i ett nytt sammanhang och inte känner igen sig själv).

Förändring motverkas av att det finns en tröghet i diskurserna. Det är inte bara att börja handla annorlunda. Den som inte följer de regler som gäller inom den dominerande diskursen straffas för detta, t ex förväntas pojkar vara utåtagerande och det finns en viss acceptans för detta, medan utåtagerande flickor blir ett problem som måste hanteras. Utåtagerande flickor drar till sig mer negativ uppmärksamhet därför att de inte förväntas vara på detta sätt. Diskurser ingriper på olika områden i livet och tar sig även uttryck i det materiella t ex att män och kvinnor har olika kläder eller att det finns dam- och herrtoaletter, och i lagar t ex att kvinnor inte får köra bil eller att våldtäkt inom äktenskapet inte existerar.

Små förskjutningar i människors handlande kan förändra diskurser. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden kan vara ett exempel på detta. I inledningsskedet finns ett stort motstånd, som långsamt, genom människors handlingar luckras upp. Samtidigt upprätthålls diskursen om kvinnor och män som skilda kategorier, genom att arbetsmarknaden delas upp i kvinnoyrken och mansyrken.

Intra-aktion & sociomateriella relationer

Poststrukturalismen har tagit nya vägar och man har börjat betrakta den tidigare synen på att subjekt och lärande skapas i diskurser som ju bygger på språk och relationer mellan människor som otillräcklig. Det är inte bara interaktion mellan människor skapar subjekt och lärande, utan det är även i samspel med materia och ting, så kallad intra-aktion, som subjektet blir till och lärande kommer till stånd. Det skapas en socio-materiell relation mellan människan och tinget. I denna relation har både människan och tinget kraft att sätta igång ett skeende. Ting kan få saker att hända, lika väl som människor. Om man lägger ut några lerklumpar på ett bord bland en grupp 2-åringar kommer detta att sätta igång ett skeende utan att man som vuxen behöver agera. Det är inte bara människan som gör något med tinget, utan tinget gör något med människan. Vi som människor kommer att agera annorlunda för att tinget finns. Ett exempel på detta är mobiltelefonen, som har förändrat vårt sätt att lära och handla. Nu kan vi t ex inte telefonnummer utantill längre. Mobiltelefonen har också förändrat samhället så att vi inte längre klarar oss utan den, även om vi gjorde det tidigare.

Rhizomatiskt och transdiciplinärt

Inom poststrukturalismen ser man lärandet som rhizomatiskt, viket innebär att det är oförutsägbart och växer i alla riktningar. Lärandet är inte linjärt och följer ingen tydlig progression. Man kan aldrig på förhand veta vilka vägar lärandet ska ta. Ordet rhizom kommer av vissa växters sätt att breda ut sig, t ex svamprötter, som inte växer på ett regelbundet eller symmetriskt sätt. Denna syn på lärande stödjer ett transdisciplinärt förhållningssätt i undervisningen. Detta innebär att man inte delar upp kunskap i olika områden eller ämnen, utan lärandet tillåts ta oförutsägbara vägar och växa organiskt. Genom att arbeta med ett innehåll kan det växa och införliva olika ämnen, t ex att musik och matematik blandas när man lär sig om takt eller tonlängd, eller rör sig till musiken. Båda ämnena blir levande och föds ur varandra.  Det handlar inte om att man försöker baka ihop två eller flera ämnen, eller tittar tillbaka på något man gjort och bockar av läroplansmål i efterhand, utan att det framträder rhizomatiskt. Ett annat begrepp som är relevant i sammanhanget är body-mind, som också bryter upp en uppdelning som man ser som en konstruktion, den mellan kroppen och medvetandet/intellektet, en uppdelning som genomsyrar vårt västerländska tänkande. Människan lär sig med kroppen och hjärnan är en del av denna kropp. Kroppen och medvetandet/intellektet ses inte som två skilda delar, utan som en helhet.

Tillbaka till mina exempel från förskolan

Som avslutning vill jag knyta an till de exempel från förskolan som jag nämnde i början och säga något om hur poststrukturalismen kan skapa förståelse för dessa sätt att arbeta och uppfatta förskolans verksamhet:

1. Den fysiska miljön blir självklart viktig om man betraktar världen med poststrukturalistiska glasögon och ser ting som medskapande i människors sätt att lära och blir till. Tingen är inte bara något som vi använder oss av för att lära, utan de blir agenter som sätter igång ett lärande genom sin existens.
2. Att arbeta tematiskt blir riktigt utifrån att man ser lärandet som rhizomatiskt och transdisciplinärt. Lärandet följer ingen given progression, vi vet inte vilka vägar det kommer att ta och ett ämne kan öppna upp mot i annat i arbetet med barnen.
3. Att barn har olika möjligheter att vara och lära beroende på hur vi professionella betraktar dem och handlar gentemot dem (vilka förväntningar vi har och vilka regler vi styrs av) belyses genom poststrukturalismens syn på att subjektskapande (både barns och vuxnas) sker i de diskurser som råder i förskolan.
4. Att följa barns intresse och frågor istället för att planera i detalj kan vara en konsekvens av synen på lärandet som rhizomatiskt och oförutsägbart. Genom att dokumentera vad barnen gör och vad som händer när de möter omvärlden (människor, material och miljö) kan man få syn på vilka vägar lärandet tar och få idéer om hur man kan utveckla sin undervisning. Det blir synligt vad barnen tar fasta på och vad de kan behöva lära sig mer om.

Rebecka Lindberg
Forskande förskollärare
Hattstugans förskola
Svedala kommun

Referenser/lästips:

Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (2007) Tolkning och reflektion – Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund. Studentlitteratur.

Butler, Judith (1990) Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity. New York. Routledge.

Delanty, Gerard (2005) Social Science. Glasgow. Bell & Bain Ltd.

Foucault, Michel (2008) Diskursernas kamp: texter i urval av Thomas Götselius och Ulf Olsson, Stockholm. Brutus Östlings förkag. Symposium

Palmer, Anna (2011) Hur blir man matematisk? Att skapa nya relationer till matematik och genus i arbetet med yngre barn. Stockholm. Liber AB.

Winther-Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Lund, Studentlitteratur

Åsberg, Rodney (2000) Ontologi, epistemologi och metodologi – en kritisk genomgång av vissa grundläggande vetenskapsteoretiska begrepp och ansatser. IPD-rapport nr.2000:13. Göteborgs universitet.